Hedersmedlemmar

Hjärtehunden Stacy vinner BIS-4 på SSRK Bohus 2007

Jag vill börja med att tacka Cocker Spanielklubben för Hedersmedlemskapet, jag känner mig otroligt hedrad och stolt att mitt namn nu läggs till de övriga innehavarna. Stort Tack!

Livet med hundarna
Som så många andra barn var jag tokig i djur, och hemma bodde under längre eller kortare perioder vita möss, hamstrar, undulater, kanariefåglar och sköldpaddor. 1964 fick jag efter mycket tjat min första egna hund, en röd cockerhane vid namn GOCKY, och lyckan var total! Vi hade många roliga år tillsammans, han var en duktig lydnadshund och var KLUBBMÄSTARE 1969. Han tävlade även bruks, och var uppflyttad i nybörjarklass, men hans dåliga knän satte stopp för ytterligare tävlande vid 8 års ålder.  Jag var med och startade upp Ungdomssektionen på Lunds Brukshundklubb på 70-talet. Började som kennelflicka på Örlidens kennel, Nordens högst prisbelönta cocker spanielkennel i slutet på 1960-talet, och hade där under många år mitt andra hem. Min första egna champion blev SE UCH ÖRLIDENS MIDNIGHT DANCER, BIS SSRK i Linköping 1979. Han följdes av SE UCH LP ÖRLIDENS LUCIANA, SE UCH ÖRLIDENS TUSSILAGO och ÖRLIDENS IN MY HEART (fullcertad). Under denna tid tävlade jag aktivt även på jaktprov upp i elitklass, viltspår i elitklass och lydnadsklass 2. År 1976 måste nämnas, då jag vann ALLROUNDPOKALEN, som går till vinstrikaste förare av cocker spaniel inom SSRK. Året innan hade jag varit 2:a, slagen endast med 6 poäng. Priset vanns med SE UCH LP ÖRLIDENS LUCIANA och SE UCH ÖRLIDENS MIDNIGHT DANCER som båda hade pris i fyra olika grenar: utställning, jakt, viltspår och lydnad. Det var en härlig känsla att kunna sätta ”jaktgubbarna” på plats, då jag var första kvinnliga förare att erövra priset!

Laisa och Bobby 1976 i samband med Allroundpokalsvinsten.

1985-1986 köpte jag, Anette Erlandsson och Marina Aspelin våra tre ÖRLIDARE: IN MY HEART, INTERMEZZO och INSTANT LOVE. Anette och Marinas tikar var kullsyskon och min Penny halvsyster till de andra, de hade samma pappa. Nu bildades den berömda BJÖRNLIGAN, och vi hade många roliga år tillsammans med träffar, resor och utställningar! Jag har genom åren haft förmånen att med både egna och andras hundar varit med i många BIS-finaler, och som kronan på verket varit BIS på SSRK inte mindre än fyra gånger med följande hundar: SE UCH ÖRLIDENS MIDNIGHT DANCER, SE UCH ÖRLIDENS COLUMBO, SE UCH BRIGHTWOOD’S SUMMER MUSIC och SE UCH ÖRLIDENS BARETTA, BIS-2 var jag med SF UCH WILDFIRE HERRBERRTTI. Många är även BIG-placeringarna hos SKK/SSRK, och många hundar har jag hjälpt fram till championat – det har blivit åtskilliga cert genom åren!  På Cockerklubben har jag varit BIS-vinnare med ÖRLIDENS IN MY HEART, SE UCH ÖRLIDENS TUSSILAGO, BRIGHTWOOD’S PENGUIN PUSH och senast SE U(u)CH DK U(u)CH BRIGHTWOOD’S THE FAMOUS GROUSE.

SE UCH Örlidens Tussilago blev kennel Brightwood’s stamtik

Text: Henrik Johansson

Följande text baseras på en intervju gjord med Tommy 2021-11-10. Jag inleder med att gratulera till hedersmedlemskapet och fråga hur det känns. Det känns bra att ha blivit utsedd till hedersmedlem, säger Tommy, och berättar att han var med redan från början av klubbens födelse då den hette Östergötlands Cockerklubb. Ur denna växte sedan riksorganisationen och där var Tommy inblandad. Hans första uppdrag var som kassör 1980. Vi återkommer till den tiden lite senare.       
Jag undrar så klart hur Tommys hundintresse uppstod och varför det blev just cocker spaniel. Han berättar då att cocker fanns i föräldrahemmet och han således vuxit upp med rasen. Det aktiva hundintresset däremot kom i samband med att han träffade sin sambo, Uno, 1968. Uno var uppvuxen med jakthundar. Parets första gemensamma hund blev en dalmatiner. Men det var egentligen en pointer de ville ha. Han berättar att de ringde till den kände uppfödaren och domaren Anders Cederström och ville köpa pointer. Anders frågade dem barskt: ”Jagar ni?”. ”Nej”, fick han försynt till svar. ”Då ska ni banne mig inte ha en pointer, åk till Fru Hammarlund och köp en dalmatiner istället!”  Det blev så att de skaffade en cocker senare, eftersom de gillade rasen. Köpte en tik från kennel CANTARA. Tiken KONIGSEA CARLOW (dotter till SUNGLINT OF SORBROOK), importerades i början av 1970-talet via en vän som var militärattaché i England. Tommy beskriver henne som oerhört tillgiven och ”söt så in i helsicke, snacka om cockerögon”. Det gick en parvoepidemi i hela Europa och dessvärre blev hon smittad på Stora Stockholmsutställningen. Hon dog i Tommys famn på Ultuna djursjukhus. Minnesbilden av hennes riktiga cockerögon från den dagen lever fortfarande kvar.

Innan detta hände hann de börja sin uppfödning under kennelnamnet HEV-RECA med henne, och den linjen hade de i sex generationer. Sonen NO UCH HEV-RECA EFEB (”Hugo”), efter HUBBESTAD KHAN, blev deras första champion. Han fick dock enbart sin titel i Norge, då det krävdes jaktmerit för svenskt championat. Hugo var en av de hundar som låg Tommy närmast hjärtat och berättar att Hugo gjorde succé på jaktprov – väl framme vid den döda fasanen lyfte han på benet och pinkade på den! Det ledde till diskning (åkte ut).         

NO UCH HEVRECA NAUSIKAA TO SICE (e: CH Bomway Kiss’n Promises, u: Hevreca Karybdis) – ”LISA”             Foto: Marie Loré

Innan detta hände hann de börja sin uppfödning under kennelnamnet HEV-RECA med henne, och den linjen hade de i sex generationer. Sonen NO UCH HEV-RECA EFEB (”Hugo”), efter HUBBESTAD KHAN, blev deras första champion. Han fick dock enbart sin titel i Norge, då det krävdes jaktmerit för svenskt championat. Hugo var en av de hundar som låg Tommy närmast hjärtat och berättar att Hugo gjorde succé på jaktprov – väl framme vid den döda fasanen lyfte han på benet och pinkade på den! Det ledde till diskning (åkte ut).  Tommy och Uno startade ett framgångsrikt samarbete med de norska uppfödarna Jostein & Brit Halvorsen, kennel Bomway. Från dem köptes en röd hane, NO UCH BOMWAY KISS’N PROMISES, som användes på en del tikar och visade sig vara en bra avelshund. Tommy nämner döttrarna HEVRECA OFELIA (”Feffe”) och NO UCH HEVRECA NAUSIKAA TO SICE (ägd av Bengt Uhlinder som la till sitt kennelnamn). Ännu en stamtik införskaffades i form av HUBBESTAD LOVELACE (mormor till Nausikaa), efter HUBBESTAD KERMIT. De importerade också en brokig tik från kennel BITCON, som tyvärr inte lämpade sig för avel.
Mot slutet av 1980-talet befann de sig helt plötslig inne i debatten om kuperingsförbudet, som blev en het potatis. Detta, i kombination med att de hade kenneln full av pensionärer och under närmare 20 års tid varit på utställningar praktiskt taget varje helg, gjorde att de tappade sugen. Sista Hevrecakullen föddes i januari 1988. Vi pratar lite om uppfödning och hur man utvecklas med tiden. Tommy säger dessa kloka ord: ”Ju längre man är med som uppfödare, desto mer inser man att man inte kan. Ju mer man lär sig, desto mer ödmjuk blir man.” Uno var däremot den som la ned hela sin själ i allt vad uppfödning heter, medan Tommy fattade tycke för föreningslivet och engagerade sig där. När jag undrar vad han minns från tiden runt klubben födelse svarar han, nästan direkt, ”Bråk!”. Min följdfråga blir då, naturligtvis, vad rörde sig detta om?  Han berättar att det fanns olika läger och det pågick något av ett krig mellan de som födde upp enfärgat och de som födde upp flerfärgat. Det fanns stora och kontroversiella frågor, bl.a. om aggressivitet hos de enfärgade. En grupp stred för att hundarna skulle höftledsröntgas, några ville ta bort kravet på jaktprovsmerit medan andra ville att kravet istället skulle skärpas. Med andra ord, väldiga stridigheter. Då visste man aldrig vilken konstellation som skulle vara i majoritet på årsmötet. ”Det känns som att de frågorna har blåst över nu.” Tommy minns också att jaktcockrar inte fanns i Sverige då. Den falang i klubben som var mest inriktad på jakt har nu övergått till jaktcockrar, på liknande sätt som i rasens hemland. Jag menar på att ”något positivt måste väl ändå ha funnits”? Jodå – utställningsverksamheten! Han minns de trevliga tillställningarna, som i början hölls på platser som Söderköpings Brunn och Örebro. Hela Cockersverige ställde upp. På den tiden var utställningen inte officiell som nu och man bjöd in kända engelska uppfödare att döma. När det gällde just det här med att hitta domare hade Uno en del kontakter, samt även Wille Dufwa och Gerd Flyckt-Pedersen.

Vi fortsätter att prata föreningsliv. Tommy blev dessutom hedersmedlem i SSRK också, så jag undrar hur det kom sig och om föreningslivet har någon koppling till hans forna yrkesliv. ”Man är väl lite föreningsnörd. Jag började som socialsekreterare på nykterhetsnämnden 1965, men det kan man ju inte vara hela livet. Man måste ju avancera.” Och det gjorde han. Som förvaltningsdirektör i Uppsala kommun hade han ett självständigt arbete. Rollerna påminner mycket om varandra; i båda fallen är det förtroendevalda som styr en offentlig verksamhet och det är demokratiska processer som ligger till grund för beslut. Han säger också att man måste ha ett visst intresse för sådant om man ska stå ut med det. Han upplever att han var uppskattad som chef i yrkeslivet och lika uppskattad inom föreningslivet. Han har aldrig blivit fockad utan alltid lämnat sina uppdrag av egen fri vilja, vilket får ses som ett tecken på att han accepterats. Vidare berättar han att som chef är det viktigt att se till att omge sig med kompetenta medarbetare. Tommy medger att han ”kan vara lite lat ibland, och då är det bra att ha förmåga att delegera och ge ansvar”. Han är alltid tydlig med dem som han inte kan lita på eller inte håller måttet.
Att Tommy har en gedigen erfarenhet av styrelse- och föreningsarbete framgår tydligt. ”Man håller inte käft vid rätt tillfälle, blir engagerad i en fråga”, säger han. ”Jag fick frågan om jag ville bli kassör i CSK. Och jag sa väl inte nej och så blev jag det.” Efter följande årsmöte tog han istället på sig sekreterarrollen och tog hand om Wille Dufwa, en ordförande med många järn i elden. 1987 avgick han som ordförande efter fyra år på den posten. Då blev det SSRK och SKK för hela slanten. Efter att ha suttit i SSRK:s huvudstyrelse i 25 år är han nu istället engagerad som revisor. Han har också suttit i SKK:s Disciplinnämnd och var förbundsordförande i Studiefrämjandet i 10 år. Vice ordförande i Kennelfullmäktige och ordförande på några av Cockerklubbens årsmöten är också saker han räknar upp. Vi pratar lite grann om vilka lämpliga egenskaper en styrelsemedlem bör besitta. Man måste ha vissa förmågor: sekreteraren ska vara skrivkunnig, kassören ska kunna räkna och sätta balans- och resultaträkningar. Alla de som ingår i en styrelse måste engagera sig och är man inte engagerad så ska man inte sitta i styrelsen. Han menar också att det inte är bra om man ställer upp i egen sak, dvs. hoppas att vinna något på det. Grundintresset ska vara att driva verksamheten enligt stadgarna. Detta för oss in på tankarna om framtiden för Föreningssverige. Det måste finnas aktiviteter i en avdelning i grunden. Man får en känsla av att det blir svårare och svårare att få folk att engagera sig, något som han tänker sig beror på  ”folks allmänna bekvämlighet numera, vi har fått det för bra. Folk tar för givet att det ska finnas en verksamhet som funkar, men inser inte att det krävs insatser.” Känt inom SSRK-organisationen också, där man gjort sammanslagning av numerärt små rasklubbar på grund av problem med att ”bra folk”. Folk har för mycket att göra, man tänker mer individualistiskt och mer på jaget än samhället i stort. Färre och färre har blivit medlemmar i politiska partier, och det är det som bygger upp hela vår demokrati. Ett samhälle mår väl av engagerade människor, engagerade i utveckling av olika saker. Detta, menar han, är en förutsättning för utveckling. Tommy påpekar också att det är lättare att vara förtroendevald i en stor klubb då man kan ha anställda som sköter det mesta. Mindre klubbar, däremot, är beroende av eldsjälarna.

Vi återvänder lite till hunderiet igen, och han berättar att de alltid har haft någon annan ras samtidigt. Bl.a. fick de ärva en hel kennel (11 hundar!) med chow-chows. De behöll dock bara två, en tik och hane. Men rasen fastnade inte riktigt hos dem. Borzoi har de också haft och en clumber spaniel köptes in från England. Tommy berättar att denna tik var väldigt egensinnig, men jättetrevlig. Hon var oerhört destruktiv som valp och unghund, men väl som vuxen blev hon fantastisk. Han berättar att på en utställning, under en gruppfinal, sattes strålkastare på henne – varpå la hon sig ned och vägrade gå! Under flera år var hon landets äldsta levande clumber. Sedan blev det en foxterrier från Irland. Han blev SE UCH på 3 utställningar, fick en bunt CACIB och Cert. Eftersom han var kuperad hade de behövt åka till Beneluxländerna, Frankrike eller Öststaterna för att få det internationella championatet. Det gjorde de inte. Även denna hund var väldigt speciell men fick tyvärr cancer på äldre dagar och avslutade sitt liv 13 år gammal. Idag har de, sedan ca fem år tillbaks, en äntligen en pointer. Denne köptes i Italien, men de har inte visat honom på utställning.
Som avslutning undrar jag vad som är det bästa med cockern? Tommy svarar då: ”cockern är en livfull hund, med allt från upptåg till vimsighet, kan man säga så?” Både han och Uno saknar rasen och följer ett speciellt konto på Instagram där det dyker upp cockerbilder som framkallar nostalgi hos dem båda. ”Det är inte omöjligt att det blir en till innan det är för sent”, säger han.

HEVRECA OFELIA (e: CH Bomway Kiss’n Promises, u: Hevreca Helena) – ”FEFFE”. Blev avelstik på kennel Igmon. Hennes mest kända barn var CH SE V-90 Igmon Dorinda, som hade en fin utställningskarriär. Foto: Marie Loré

Jag har under många år varit engagerad i Cocker Spanielklubben, först inom Västra avdelningen och senare inom huvudstyrelsen. Att vara engagerad och få jobba i en förening är väldigt givande, men kräver också tid. Det ligger många timmar och mycket arbete bakom varje verksamhetsår. I Västra avdelningen var mina uppdrag: 1998 t o m 1999 sekreterare, år 2000 kassör, vice ordförande 2001 t o m 2002, ordförande 2003 – 2005, 2007 samt 2017, 2018, 2019. År 2020 lades avdelningen vilande p g a att det inte fanns intresse för arbete i styrelsen. Det var väldigt inspirerande att sitta i Västra avdelningens styrelse. Lärorikt och trevliga ”kollegor”. Vi arrangerade utställning varje år. De flesta gångerna, sedan 1988, på Ale BK i Nödinge, där Pia Lilliesköld, var engagerad. Vi fick genom henne möjlighet att använda klubbhuset där vi kunde fixa enkla måltider samt fika. Pia var också ordförande i västra avdelningen under många år. På Ale BK hade vi också aktivitetsdagar, då medlemmarna fick pröva på viltspår, nose work, agility, lite jaktträning, ringträning, mm. Inte att förglömma Västsveriges Snabbaste Cocker. När Cocker Spanielklubben fyllde 40 år, 2018, lät Västra avdelningen göra en stor tårta till den årliga utställningen i Nödinge. Mycket uppskattat av utställare och besökare. Vid My Dog, på Svenska Mässan i Göteborg, representerar avdelningens medlemmar klubben. Huvudstyrelsen Revisor 1999 Valberedningen 2010 och 2017. Sekreterare fr o m 2011 t o m 2016. Första året med Monica Forsander som ordförande och därefter Stig-Olov Olofsson. Praktiskt med ordförande och sekreterare på samma plats… men det är klart att det blev ibland väldigt mycket arbete. Det är dock svårt att inte engagera sig när man tycker att ”jobbet” är roligt.

Min första hund fick jag när jag var 17 år. Det var en treårig dvärgpinschertik. ”Mitzi”, som hon kallades, var en tuff och mycket trevlig liten hund. Hon levde ett gott liv och blev 15 år gammal. När Stig och jag gifte oss stannade ”Mitzi” kvar i mitt föräldrahem. Längtan efter en egen hund blev stor och 1969 köpte Stig och jag en dvärgpudelvalp. ”Corina”, blev inte någon dvärgpudel, snarare något av en mellanpudels storlek. Unga och impulsiva som vi var hade vi inte kollat upp kenneln ordentligt och hade ju ingen aning om vad som fanns i stamtavlan, en sådan hade hon dock. ”Corina” var en otroligt snäll hund. Hon blev 14 år. ”Mitzi” tog hand om ”Corina” från första stund, det var hennes valp hela livet. Underbart att se. Åren gick och 1987 bestämde vi oss för att skaffa hund igen. Efter att ha tittat på några olika raser föll valet på Cocker Spaniel. Något som vi inte ångrat. En hanvalp kom till oss. Tyvärr blev han bara fyra år. Vitahotellets Herr Wallenberg, ”Robin” född 6 februari 1991 blev vår nästa cocker. En otroligt snäll hund. Han ställdes ut en del med lite blandade resultat och fick cert i Tjolöholm 1993 för engelske domaren John Thirlwell. Efter att ha haft cocker spaniel sedan 1987 kände vi att vi ville börja med uppfödning. 1995 godkändes kennelnamnet Guldkulan, de flesta förstår säkert var namnet kommer ifrån.

SE U(U)CH Vitahotellets Pang Pang Bom, ”Kulan” hade vi först hade på foder. När hon sedan blev vår fick hon två kullar hos oss. Den första, och vår första kull, föddes i november 1997. Pappa till kullen var Northworth Plain Memories. Hennes dotter, SE U(U)CH Guldkulans Crash Boom Bang, ”Bonnie” fick en kull med vår importerade Amberway Action Man, ”George”. Vi behöll Guldkulans Tänt Var Det Här, ”Tindra”. Hennes dotter, Guldkulans Pang I Bygget, ”Perla, ägd av Dolores Elofsson, fick i sin tur SE VCH Guldkulans Super Pang, ”Siri”, som nu är drygt 11 år. ”Siri” fick tyvärr endast en kull med bara tre valpar. Vi hade tänkt ta en kull till på henne, men tyvärr fick hon livmoderinflammation. Till vår stora sorg har vi inte någon avkomma efter henne. Det blir inte alltid som man tänkt. SE VCH Guldkulans Shine A Light ”Kajsa” är vårt brokiga lilla yrväder som sätter fart på tillvaron. Hon är smart, snabb och var den av våra hundar som först blev viltspårchampion. Hennes syster Guldkulans Blue Lavender, ”Agnes”, ägd av Christine Tinder, blev viltspårchampion 2015 och i Älvkarleby 2015 blev hon klubbmästare. Vi har haft många underbara hundar, som vi aldrig glömmer, några av dem: Samcock’s Starry Face, hennes dotter Guldkulans Amber, avkommor efter henne, samt SE U(U)CH Cobarn Brilliant Guldkulan Girl med avkommor bl a Guldkulans Black Ariane. Alla våra ”änglahundar” vilar här hemma i vår ”rhododendrondal”.

1996 var vi ett sällskap från väster som, med Anders Carlsson som ”reseledare”, åkte till England och Skottland. Vi besökte då flera av de största kennlarna där vi fick träffa många av den tidens mest meriterade hundar. På Canigou träffade vi förstås BIS-vinnaren på Crufts, Ch Canigou Cambrai. Där fanns också en boxer som hela tiden skulle sitta i mitt knä. På Weirdenekenneln fanns flera fina hundar. Där blev vi jagade av en stor gås. Stig räddade sig in i bilen ”i sista stund”. På Lynwaterkenneln visades, på löpande band, upp minst 50 hundar från fyra månader och uppåt. Lochdenekenneln var en fantastisk upplevelse med den vackra skotska naturen och de fina hundarna. Vilken upplevelse det var. Minns den som igår när jag läser Anders reportage ”The Swedish Invaders” i cockertidningen nr 4 1996. Vi har senare besökt många kennlar i England och Skottland och importerat ett antal hundar som vi har varit mycket nöjda med: Lochdene Cover Story, Amberway Gold Bangle, Amberway Action Man, Canigou Hope for the Future, samägd med kennel Vitahotellet, Totenkopf Lagenfeld, samägd med Jazz Up’s kennel, och SE VCH Helenwood Starplayer, ”Simon” . Av dessa finns nu endast ”Simon” kvar i livet. Han är en underbar hund som älskar att ligga på trimbordet och bli kammad.

Vi, Agneta och jag, köpte vår första hund 1969. Det var en svart dvärgpudel, en tik som vi kallade Corina. Hon var mycket snäll och trevlig, om än lite nervös. När vår son föddes blev han en vän som hon alltid ville vara nära. Corina blev 14 år gammal. Det var en stor sorg när hon lämnade oss. Åren gick och 1987 bestämde vi oss för att skaffa hund igen. Det blev en cocker spaniel, som tyvärr bara blev fyra år. Vitahotellets Herr Wallenberg, ”Robin” född 6 februari 1991 blev vår nästa hund. En väldigt snäll och trevlig hane. ”Robin” stod modell för placeringshundarna jag gjorde till Västra avdelningens utställningar. Jag har fött upp en kull under kennelnamnet Tändkulan. 

I april 2015 gick jag en kurs i Viltspår för domare Inger Skoglund, Bojetorpet, Väne-Ryr. Det var en kurs som Västra avdelningen arrangerat. Jag upptäckte då att den var väldigt givande för mig och framförallt för våra hundar. Jag började lägga spår här hemma för att träna hundarna samt har gått en mer avancerad kurs i SSRK:s regi. Våra nuvarande hundar är viltspårchampions.

Västra avdelningen Var suppleant 1993 – 1994. Vid årsmötet 1995 vald till ordförande och var så till och med 1997. Fr o m 1998 och många år framöver ingick jag i valberedningen. Var också revisor 1998. År 1997 arrangerade Västra avdelningen Club Show. På den tiden fick lokalavdelningar ansöka hos huvudstyrelsen om att arrangera denna officiella utställning. Det ändrades senare att övergå till huvudstyrelsens ansvar eftersom det inte fanns intresse från avdelningarna att ordna utställningen. Vi fick, efter strul med bokad lokal, chefen att ge vika för personalen som inte ville ha hundar i lokalen, hyra Kungälvs Folkets Park. Det var en prövning att plötsligt stå utan lokal. Som väl var fungerade allt mycket bra. Domare Keith och Judith Costello. 123 hundar var anmälda. Varit med vid My Dog så gott som varje år sedan arrangemanget startade. Fixat material och vi i väster har hjälpts åt med att färdigställa montern. Mycket arbete både före och efter, men så trevligt att vara med och representera vår fina ras. Besökare har gärna kommit tillbaka år efter år och till och med känt igen våra hundar. Åren innan My Dog startade bjöd Västra avdelningen alla besökare vid cocker-ringen på kaffe och pepparkakor, vilket var mycket uppskattat. När jag inte suttit i styrelsen, har jag varit behjälplig vid västra avdelningens årliga utställning och andra arrangemang.

Huvudstyrelsen 1999 Ansvarig för medlemsregistret, utanför styrelsen och under åren 2000 t o m 2006 som suppleant i styrelsen med ansvar för medlemsregistret. På den tiden hade vi drygt 1400 medlemmar. Mycket arbete, men också väldigt trevligt med all kontakt med nya och gamla medlemmar. Det var för mig angeläget att nya medlemmar inte skulle behöva vänta på besked om medlemskap. Medlemskort fanns inte på den tiden och utskick skedde med brev. Invaldes som ordförande 2012 och hade den posten t o m 2016. Under denna tid hände mycket. Bl a tillkom nytt raskompendium. Arbetet med RAS påbörjades. En kompetent avelsgrupp gjorde ett fantastiskt arbete. Cockerns färger blev en lång historia, mycket omdiskuterat. Problem med SKKs datasystem gjorde att det tog väldigt lång tid att få ordning på hur de skulle gå tillväga med registrering av färger och icke godkända färger. Tillkom Nya riktlinjer för blivande exteriördomare på cocker spaniel. Club Show 2011 t o m 2017 hölls i Västerås. Kvällen före utställningen samlades styrelseledamöter för att iordningställa utställningslokalen, fördela priser mm. Det var mycket arbete men ofta fick vi hjälp av medlemmar i klubben och ibland deras valpköpare. Eftersom Agneta var sekreterare 2011 följde jag självklart med även då för att hjälpa till. Efter utställningen var det att ”röja upp”. Barn med hund Jag fick varje år äran att döma Barn med Hund. Det var väldigt roligt att se dessa unga stjärnor visa sina hundar.

Tilda Benon var en mycket duktig handler till ”Sacha” vid ClubShow 2016 Det finns otroligt många roliga och fina minnen att tänka tillbaka på, ex när ”Kulan” blev fullcertad, som det hette på den tiden. Då försökte vi lura uppfödaren som inte gick på det. Anders Carlsson hade redan haft kontakt med annan utställare som berättat att ”Kulan” fått cert. Det blev inte som vi hade tänkt… men en jättegod tårta väntade oss på Vitahotellet. Guldkulans Miss Saigon, ”Majas” sista utställning var i Västerås 2015-10-03 där hon vann en tuff veteranklass och blev sedan BIS-veteran. ”Maja” var dotter till SE U(U)CH Cobarn Brilliant Guldkulan Girl och Fendrove Razzle-Dazzle with Claramand. ”Maja” lämnade oss 29 augusti 2019. Vid ett tillfälle, på väg till utställning, med ”Kulan”, ”Robin” och Vitahotellets Gnistfågel i bagageutrymmet, där vi också hade vår väska med bl a smörgåsar, behövde Anders Carlsson och jag gå ut och ”lufta på oss lite”. När vi kom tillbaka var det kalas i bilen. Kulan och Gnistfågeln hade öppnat väskan och smaskade i sig av det som fanns. Robin däremot fick inte vara med. Han satt i ett hörn och såg väldigt ledsen ut. Ingen av de två tjuvarna blev dålig efter kalaset. Ett annat, i efterhand, roligt minne var när vi, på väg hem, i ett förfärligt regnväder fick bensinstopp utanför Trollhättan. Anders Carlsson, vi samåkte ofta, och jag gick ur bilen så fort vi såg en bil komma… men det kom inte många. Agneta satt i bilen och gapskrattade åt oss, två genomvåta, viftande figurer i mörkret, men som syntes väldigt tydligt när en bils strålkastare lyste upp oss. Efter en lång stund kom en bil med två unga män. De var så vänliga och gav oss en tom bensindunk som vi kunde använda…. och åkte vidare. Så småningom stannade en bil med en familj som skulle till Trollhättan. Jag fick åka med, tanka och blev körd tillbaka. Jag tog givetvis reg numret på bilen och skickade en fin blombukett till den vänliga föraren som inte ville ha betalt. Det har varit många roliga år i hundvärlden och det är otroligt givande att arbeta ideellt. Det blir en fin sammanhållning och väldigt trevligt att träffa vänner från när och fjärran vid olika arrangemang. Har upplevt samma sak i mitt engagemang inom bandysporten.